Glasriket är namnet på den skogsbygd i sydöstra Småland där glasbruken legat tätare än någon annanstans i Sverige. I den här guiden går jag igenom hur det gick till, från de första ugnarna i skogen till museer, ateljéer och hyttor som fortfarande är i drift. Det är en översikt, och den som vill gå på djupet hänvisas till museerna och litteraturen som nämns sist.
Skogen som gav elden
Att glasbruken hamnade i de småländska skogarna var ingen slump. En glasugn ska hålla mycket hög värme hela tiden, och under de första århundradena eldades den med ved. Ett bruk förbrukade väldiga mängder skog, och det var lättare att flytta glastillverkningen till skogen än att frakta skogen till en stad. Bygden hade dessutom vattendrag och människor som behövde arbete. Jag har skrivit mer om de förutsättningarna i artikeln Varför glasbruken hamnade i Småland.
Kosta, i nuvarande Lessebo kommun, grundades 1742 och brukar räknas till de tidiga bruken i trakten. Namnet bildades av grundarnas namn, Koskull och Staël von Holstein. Det dröjde sedan länge innan bygden fick det stora antal bruk som den senare blev känd för.
Hantverket och hyttlagen
Glasblåsning var länge ett hantverk som lärdes ut vid ugnen. Kunskapen fördes vidare från mästare till lärling, ofta inom samma familjer. Tidigt kom yrkesfolk från kontinenten till svenska bruk, och deras kunnande blev en del av grunden för den svenska traditionen.
I hyttan arbetade man i lag, där varje person hade en uppgift och där mästaren ledde arbetet. Hyttlaget, takten och värmen gav arbetet en särskild karaktär som präglade hela bruksorten. Hur arbetet gick till beskriver jag i guiden Så blåses glas.
Bruksorterna växer fram
Under 1800-talet och början av 1900-talet anlades många nya bruk i trakten. Runt varje bruk växte en ort fram med arbetarbostäder, skola, handel och så småningom föreningar och samlingslokaler. Många av de orter som finns i dag uppstod på det sättet, och för de som bodde där var bruket allt: arbetsplats, hyresvärd och mittpunkt.
Tillverkningen var till stor del bruksglas: flaskor, dricksglas, fönsterglas, lampglas och annat som behövdes i vardagen. Sortimentet skilde sig mellan bruken, och mindre bruk kunde ha en tydlig specialitet. Vardagen på orterna skriver jag om i artikeln Livet på bruksorten.
Konstnärerna kommer till bruken
Under 1900-talets första decennier började bruken anställa konstnärer, och det förändrade svenskt glas. Vid Orrefors kom Simon Gate och Edward Hald under 1910-talet, och deras arbete tillsammans med hyttans mästare gav glas som väckte uppmärksamhet långt utanför Sverige. Graaltekniken utvecklades vid Orrefors under samma tid, och under 1930-talet följde ariel.
Idén att konstnärer och hantverkare skulle arbeta sida vid sida spreds till andra bruk. Kosta, Boda och många mindre bruk knöt formgivare till sig, och svenskt glas blev internationellt känt för sin form. Läs mer i artiklarna När formgivarna kom till bruken och Graal och ariel.
Efterkrigstiden
Efter andra världskriget följde en period då glaset från bygden fanns i hem över hela landet. Mycket av det som i dag dyker upp på auktioner och loppisar kommer från de här årtiondena: färgstarkt glas, skålar och vaser i nya former och dricksglas som formgivits av namnkunniga konstnärer men sålts i stora upplagor.
Formgivare som Erik Höglund i Boda stod för ett friare och mer uttrycksfullt glas, och senare tog Bertil Vallien och Ulrica Hydman Vallien glaskonsten i nya riktningar. Samtidigt fortsatte många bruk att leva på bruksglas och på serier som såldes genom varuhus och postorder.
Sammanslagningar och nedläggningar
Under 1900-talets senare del blev konkurrensen hårdare. Energin blev dyrare, maskintillverkat glas tog marknadsandelar och import från andra länder pressade priserna. Flera av de stora bruken slogs samman, och namnen Orrefors, Kosta och Boda kom att höra till samma företagsgrupp. Många mindre bruk lades ned, några startades om under nya ägare och andra blev kvar som tomma byggnader.
För bruksorterna var nedläggningarna ofta en djup förändring. När hyttan tystnade försvann arbetstillfällen, och med dem en del av ortens självklara mitt. Samtidigt började arbetet med att bevara historien: samlingar byggdes upp, föreningar dokumenterade, och bruksmiljöerna fick nytt intresse.
Glasriket i dag
I dag är Glasriket en bygd där historia, turism och nytt hantverk lever sida vid sida. Det finns hyttor som fortfarande är i drift, glasbutiker, ateljéer där konstnärer arbetar i egna studios och museer som berättar historien. The Glass Factory i Boda har en stor samling svenskt glas, och Smålands museum i Växjö har länge varit en central plats för glasets historia.
Vilka hyttor som är i drift ändras över tid, och därför skriver jag inte ut några listor över öppna bruk. Den som vill besöka bygden hittar råd i guiden Att besöka glasbygden, och en översikt över orterna i Nybro kommun i artikeln Bruksorterna i Nybro kommun.
Bruksorten Gullaskruv
Gullaskruv i Nybro kommun är en av de många bruksorterna i Glasriket och har gett namn åt den här sajten. Bruket heter Gullaskruf, med den äldre stavningen. Om orten och bruket skriver jag i guiden Gullaskruv och bruksorten.
Var du lär dig mer
Den som vill fördjupa sig har flera vägar att gå:
- Museer med glassamlingar, som The Glass Factory i Boda, Smålands museum i Växjö och Kalmar läns museum i Kalmar.
- Lokala hembygdsföreningar, som ofta har samlat fotografier, berättelser och föremål från sina bruksorter.
- Kommunernas och regionernas arkiv, där handlingar om bruken och orterna kan finnas.
- Litteratur om enskilda bruk och formgivare, som ofta finns på bibliotek i länen.
Har du rättelser eller vet mer om något jag skrivit, hör gärna av dig via kontaktsidan. Historien om glaset är full av detaljer som bara finns i människors minnen, och varje rättelse gör den här guiden bättre.
