Länge var det glasblåsarna själva, tillsammans med bruksledningen, som bestämde hur glaset skulle se ut. Förlagor kunde komma från kataloger och utländska förebilder, och mycket av tillverkningen var bruksglas för vardagen. Under 1900-talets första decennier började något nytt. Bruken anställde konstnärer.
Konstnären i hyttan
Idén var inte att konstnären skulle blåsa glaset, utan att formgivaren och hyttans mästare skulle arbeta tillsammans. Konstnären kom med idéer, skisser och ett öga för form och dekor. Mästaren visste vad glaset kunde göra och vad som var omöjligt. Det bästa glaset uppstod när båda lyssnade på varandra.
Vid Orrefors kom Simon Gate och Edward Hald under 1910-talet, och de brukar räknas till pionjärerna. Deras graverade glas och tidiga graal blev kända långt utanför Sverige. Hur graal och ariel fungerar beskriver jag i artikeln Graal och ariel.
Från elitglas till vardag
Konstnärerna gjorde inte bara unika föremål. Många av dem formgav också serieproducerat glas, dricksglas, karaffer och skålar som såldes till vanliga hem. Det är en viktig del av historien, eftersom det är det glaset som finns kvar i flest skåp i dag. Ett dricksglas formgivet av en känd konstnär kan alltså vara både vardagligt och samlarobjekt.
Namn som återkommer
Det finns många formgivare som förknippas med Glasriket, och listan nedan är bara ett urval av namn som ofta nämns i litteraturen och på museerna:
- Orrefors: Simon Gate, Edward Hald, Vicke Lindstrand, Sven Palmqvist, Nils Landberg.
- Kosta: Vicke Lindstrand, som också arbetade här, och senare bland andra Kjell Engman.
- Boda och Åfors: Erik Höglund, Bertil Vallien, Ulrica Hydman Vallien.
- Gullaskruf: Hugo Gehlin och Arthur Percy brukar nämnas.
Jag har avsiktligt inte satt årtal på anställningarna här, eftersom uppgifterna varierar mellan källorna. Den som vill ha exakta uppgifter bör gå till museernas samlingar och till litteratur om respektive bruk.
Listan säger också något om hur rörligt yrket var. Flera formgivare arbetade vid mer än ett bruk under sin karriär, och idéer och tekniker följde med dem. Det är en av förklaringarna till att glas från olika bruk ibland kan påminna om varandra.
De mindre brukens formgivare
Det är lätt att tro att bara de stora bruken hade konstnärer, men även mindre bruk knöt formgivare till sig. Deras glas kan vara svårare att identifiera, eftersom det ibland saknar signatur och för att dokumentationen är tunnare. Här gör samlare och hembygdsföreningar ett viktigt arbete, och det är ofta i lokala utställningar och skrifter man hittar mest.
Hyttans namnlösa konstnärer
En sak som ofta glöms bort är att glasblåsarnas namn sällan står på glaset. Mästare och hyttlag har burit en stor del av det konstnärliga arbetet, men det är formgivarens namn som har signerats. Den som läser om glas bör komma ihåg att varje föremål är resultatet av många händer.
Vill du förstå hantverket bakom formen finns guiden Så blåses glas. Vill du lära dig läsa märkningen på ett glas, läs Att känna igen konstglas.
